beaatriicce

ungebarn

jag funderade över en fråga för säkert mer än ett år sedan.
det var tidigt en morgon,  mamma stog och gjorde sig klar innan hon skulle till jobbet.
jag satt i soffan och grubblade.
jag satt en stund och funderade över livet, och över mig själv och personer i min omgivning. 
jag förväntar mig inte att någon ska förstå frågan. det ger en tankeställare
hon förstod precis.
 
[hon sa att det var en väldigt väldigt genomtänkt fråga, en klok fråga] 
ha



Kan man ha för mycket självinsikt?





fan jag måste erkänna, det är en jävligt bra fråga. 
fundera vidare på det.

Sjukt.
Jag gick in i köket för att ta något att dricka så kommer jag ut i vardagsrummet och ser att det spöregnar ute? 
För att jag är den jag är går jag ut i köket igen för att se om det regnar på andra sidan.
Jag ställer mig vid fönstret oh tittar ut, jag kunde inte se en droppe. INTE EN DROPPE! 
Jag går tillbaka vardagsrummet igen för att se om jag såg rätt och ja, där spöregnar det.

Jag jag jag.
Snart hämtar mamma mig så ska vi iväg och handla. I eftermiddag/kväll kommer Jonathan och Emelie hit, som kommer hem från kalkon idag, Turkiet.   
Senare om jag blir bättre, JAPP jag har blivit sjuk igen! Skriv upp det.
Då ska jag iaf till Viktor, lelle lelle Viktor♥  
PUSSsss

Illamående.
Riktigt illa.  
Är inte i skolan idag,  nej det är inte för att jag mår illa.
Vi har utedag idag i slottskogen, där vi ska leka lekar hela dagen.
"Leka lekar"...  På tredje skoldagen.
Springa runt som ett fån.
Ren förnedring, idioti. Den tiden är förbi...
Dåligt humör ja. Allt är i sin ordning.

Mitt humör går upp och ner var eviga dag.
Knappt att jag orkar med mig själv.

Dags slänga ihop lite mat.
Värma en färdigrätt i mikron kan man också kalla det.
Men jag slänger i den i alla fall!

Andra skoldagen är över.
Jag överlevde.

Hade som skrivet brandinformation, var väl inte så överdrivet kul att sitta i två timmar och lyssna på en brandman som pratar om brandfaror. Han fick mig inte direkt intresserad, trött på allt snack. Dock fick han mig intresserad efter att han visat en film. En brand som en man hade "lyckats" filma, då branden uppstod på en mindre rockkonsert i USA.
Den filmen tog man åt sig av, den fick mig att vilja tänka mer på säkerheten utifall att något skulle hända.
En tjej blev så berörd av filmen att hon föll i tårar.

Men ingen sa något. Jag anser inte att hon överdrev...
◊
När man fick se hundratals personer i panik försöka ta sig ut genom samma dörr, som såklart resulterade i att alla som försökte ta sig ut fastnade i dörren och folk låg under och över varann. De som lyckats ta sig ut försökte hjälpa de personer som låg i dörren, men de låg alltför tätt och var i stort sett omöjligt när alla människor tryckte sig fram och de spelade ingen roll att det var människor framför, om de så skulle klättra över (vilket inte gick, för alla var fast). Branden var precis bakom dem och röken hade täckt hela området på fem minuter, svart tjock rök. Kan man förstå deras panik?
Att sitta fast i dörren mellan alla människor som i panik försöker komma ut, när man känner värmen bakom sig och röken över sig.
Han med kameran gick runt konserthuset i all panik och där hörde man genom väggarna hur människor skrek och hur det dunkades i väggen då de försökte komma ut genom alla vägar.



Kan ni tänka er? De börja med en liten brand i taket då de uppstod rök av de elektriska "grejer" de hade på scen. Från början var de rätt lungt, en liten låga i taket. Så de började gå mot dörren. Efter en minut var det panik.
Ingen hade förstått hur stort de skulle bli och hur snabbt de skulle sprida sig.
Men man såg sekundefter sekund, mannen med kameran höll kameran bakom sig hela tiden så man fick se människorna bakom honom som tog sig ut, och för varje sekund växte paniken och de gick allt snabbare.
Tillslut sprang de och han med kameran kom ut och filmade allt utifrån.

Branden och röken hade lyckats ta över på fem minuter.
De kunde man inte tänka sig fyra minuter tidigare när de började gå ut.

100 Personer dog.

sitter som vanligt med tonvis av funderingar
undra hur morgondagen blir?    jag har brandinformation i två timmar, sen slutar jag.
vet inte vart denna studiehall är som vi ska samlas i, men det löser sig.
jag kommer hitta det och då går jag in och sätter mig var fan jag vill.



det blir bra

Jag väntade på bussen hem idag.
Som vanligt står alla vid dörren, spridda överallt i väntan på att dörrarna ska öppnas och man kan gå in i bussen.
Klockan närmar sig avgång och jag går fram för att inte komma sist in.
Ställer mig bland folket och lite efter kommer en kille kanske i 19-års åldern och ställer sig och väntar vid dörren, framför de många av dom som stått där länge och väntat.
Efter en kort stund kommer två killar, yngre, kanske 15 år?
Den ena ställer sig där framme då han ser att en bekant står där. Han ställer sig där och pratar smått med sin kompis.
Den andra stannar till för någonting. Sen ska även han gå fram till sina vänner och går då förbi denna 19-åriga kille, som jag måste säga ser väldigt "tuff" ut. Med tuff menar jag inte att han ser häftig ut, utan han ser ut att han kan få ett jävla temperament, han ser inte snäll ut någonstans.
Då säger 19 till den unga killen (jag hör inte exakt eftersom jag lyssnar på musik) , men han säger typ: Ursäkta?Du gick före, gå tillbaka.Han säger de med arg ton.
 Killen hör inte detta utan fortsätter att prata med sina vänner, denna killen ser otroligt snäll ut.

Då puttar 19 till honom (då stänger jag av min musik) , ändå hör jag inte exakt.
Men han ser så jävla arg ut och påpekar ännu en gång att den unga killen gått före honom.
Jag ser på hans blick att han menar verkligen allvar.
Den unga hör inte så han säger försiktigt: Va?
19: Du gick före mig för helvete,det är kö här! Ställ dig längst bak, fattar du!
Den unga killen säger : Men mina vänner står ju här.
19 : Ja, men han gick ju fan också före!! Ställ dig längst bak för helvete!!  (Så tar han tag i honom och drar bak honom.)

Killen ser plötsligt väldigt osäker ut och går försiktigt iväg.
Jag börjar fundera över vad 19 sa " de är kö här, du får ställa dig sist".
Det finns ingen kö?  Om han är så noga med denna "kö" så skulle han i såna fall gå in efter mig och många andra, då han kom senare efter mig. Men denna "kö" fanns bara när någon gick före honom, men han kunde ställa sig längst fram utan problem.
Idiot säger jag.
 Jag har inga problem med de, alla ställer sig helt enkelt där de finns plats.

Killen vet inte vart han ska ställa sig. Inte går hans vänner till honom heller, utan de låter honom stå ensam längst bort.
Han kollar sorgset omkring sig och vänder bort huvudet då vissa kollar efter honom.
Så vänder sig 19 om och tittar på honom, och de fanns inget annat än hat i hans ögon.

Jag hatar honom.

Ingrid Segerstedt Gymnasiet
Dag 1

Sådär ja.
Nu var första skoldagen genomförd.
Vad finns det att skriva om dagen?

Jo. Som vanligt samlas ettan i en stor sal och uppropen ger plats i skolan.
De räckte upp handen , ställde sig vid sin lärare och klassen gick vidare till sina klassrum.
Tillslut var det bara en klass kvar i salen och kvar var även jag.
Namnen ropades upp... namn efter namn.  Men aldrig mitt.
Runt mig minskade antalet elever.
Tillslut gick klassen sin väg till sitt klassrum och kvar var jag med en lärare som skulle kolla upp det, vilken klass jag skulle vara i. 

Typsiskt åh så typiskt... just jag....
Så gick de runt i mina tankar då.

"Ja! Klass 1b tillhör du Beatrice." Sa läraren.
Där väcktes jag ur mina tankar till verkligheten.

Jojo, dags för mig att göra entre i ett redan fullt klassrum.
Vi gick fram till klassrumsdörren och hon knackade försikigt på..

"Jag har en elev åt dig här, Beatrice." Sa hon som gått med mig, till min lärare.

Jag kände mig som ett vilset barn där, som tappat bort mig. Riktigt liten.
Men jag gick in och allas blickar fastnade på mig, jag spelade oberörd.

Ha, dehär går jag igenom varje dag.  -attityden försökte jag skapa. 
Så jag log och satte mig på min plats. Tackade Gud snabbt att vi hade namnlappar på våra platser. 

Så kom lärarens prat och skämt om skolan o blablabla.... 
Vi satt fyra och fyra, vid vårt bord pratades de ytterst lite. 

Efter ett tag som gått så kom jag till en insikt. Jag insåg att jag är trött.
Jag är trött på att anstränga mig. Jag är trött på att anstränga mig för att sen inte få något tillbaka.
Jag är trött på att bry mig om alla andra, vad tycker de ? Hur ser de ut ? Hur är hon? Hur är han? Ska jag prata med henne? Ska jag fråga de? Hur verkar jag?

Fan ta det. De kan dra åt helvete.
Det går som det går, och jag har inte längre något behov av att bli vän med någon där egentligen. 
För en gångs skull tänkte jag på bara mig. Det behöver jag för att kunna gå vidare i skolan. 
Att sluta bry sig om alla andra och hur de uppfattar än gör skolan bara så mycket svårare,
Utan låt de bli som de blir. 
Och det är precis vad jag ska göra. 

Skolan slutade och alla flydde klassrummet. Vissa hade redan hunnit bli goda vänner. 
Vissa gick i grupp, kanske två och två eller mer. Andra hängde bara med alla andra. Gick med strömmen.
Jag gjorde ingenting. Jag gick trött ut och var glad över att få komma ut och tända min cigg.
Jag försökte hitta utgången, påväg mot trappan ner hör jag : Du går i min klass va?
Jag vänder mig om och där är en kille. 
Han presenterar sig, jag med. Och vi börjar prata... 
Han visste att jag inte kände någon och att jag inte lärt känna någon speciellt mycket heller. 
Så kom hans vänner med som verkade vara hur trevliga som helst. 
Jag gick med dom till spårvagnen och var glad, riktigt glad.
Här hade inte jag gjort ett skit, så kommer de till mig?

Samma kille som såg mig först och tog kontakt frågade om jag hade lust att hänga med till något café eller så.
Visst, jag hade inget annat för mig. Och ja... där satt vi sen.
Fem killar och jag. Fyra killar som kände varann sen tidigare, en kille som blev "ny" i gruppen och konstigt nog den mest pratsamma. Och jag ... Som mest lyssnade på vad de hade att säga.
Jag kunde höra åldersskillnaden. Fast de kunde jag inte bry mig mindre om.

Huvudsaken var att jag var där och det var hur trevliga som helst.
För första gången jag slutade anstränga mig och bry mig och helt enkelt förberedde mig på att vara ensam, så kom de till mig istället.  Det är vad jag kallar, jävligt bra.

Nu är allt.. nerpackat. Nästan allt.
Allt utom pass, tror jag struntar i det... Vem behöver pass?!  HM!
Hoppas på att det kommer bli riktigt härligt dessa dagar, kan inte tro något annat egentligen.
Eller kan kan jag, men jag vill inte det.
Dock kan jag inte dansa cancan. Tror jag?

Nåja... tänk på mig dessa dagar.
Men framför allt, tänk på mig klockan tio på onsdag. DÅ, befinner jag mig inne på *** Gymnaium.
Fyfän, vänner,ovänner,bekanta & obekanta!
say a little pray - för mig.     


Nu ska jag flyga iväg till Viktor, japp jag har vingar . Vingar av stål! PAM! Vingar av Tomas Ledin.

////// bara Bea

Så det står härliga till!

Jodå.
För första gången ska jag pröva mina vingar. Eller flyplanets vingar ....
Tänka sig. Jag har alltid varit den som sagt byebye till vänner som farit och flygit över världen.
Jag är den som sagt " Lova att sola för mig då!"  och" Nähe ? Åh va kul!"  och " Gud va härligt..."

Nu är det min tur.
Ja-ja, jag ska sola för er.   INTE!    haha
Jag är inte skyldig någon det.


Planet går 06.35 inatt
 Är tillbaka på tisdag kväll, kvällen innan skolan. Så har ingen tid att vara nervös!
Vart jag ska åka?
Ska jag vara ärlig, jag vet inte.
Viktor vill inte berätta det för mig.
Han har ordnat med allt. Han ... betalar för allt med.
Jag behöver inte lägga ner en krona på något.  Sjukt...
Nu är allt bokat och klart skrev han.

Åh, vi kommer bo med havsutsikt.
Herregud.
Jag känner på mig att min första utomlandsresa kommer att bli något extra.


Att någon kan göra så mycket för mig ? 
allt för kärlek

Det känns... konstigt.
Jag har alltid varit den generösa, hur mycket eller lite jag än har, köper jag något ger hälften av det till den som är med mig. Det är inget jag nånsin tvekat eller kommer att tveka om.
Dock har det lyckats gå så långt att de utnyttjas.  Och kvar står jag med att ha lagt ut pengar på någon, men aldrig får någonting tillbaka. För de vet att jag aldrig skulle säga nej, därför passar de alltid på när vi är.
När jag tillslut vågar säga något får jag höra : Ja, men Bea.. du har pengar. De har inte jag.
Eller :  Jag får mina pengar nästa månad, LOVAR att du får tillbaka då! ... Ja jag lovar.
Men jag vet.  Rätt som det är kommer nästa månad. Men då har "tyvärr" pengarna hunnit ta slut, men jag ska få pengarna nästa månad.. och igen ... och igen.  
Eller : Men Bea, du får alltid pengar av din mamma ändå!

Men då tänker jag för mig själv.
Att jag lever med en förälder som försörjer mig, en förälder som har ett jobb.
Jag har ingen annan.
Ni har två föräldrar, ni har två inkomster i er familj.
Jag har en.  

Självklart säger jag aldrig det för jag vill inte verka "snål". 
Idioti, jag vet.
Men jag har lärt mig av det, en del iaf.

Så nu när jag blir bjuden på en resa.
Vet jag inte hur jag ska reagera.
Det är ingen stor grej för honom.
Men det är min första resa, och jag betalar ingenting!
Är nu inte de otroligt?


Hur ska man kunna tacka för det egentligen?

och när sorgen plågar mig, viska - jag ska hjälpa dig.

no no no no baby no no no no don't lie.  minns man?  ohja.
det var när jag börjat åttan i råda, precis i början. som denna låten spelades en morgon innan jag skulle till skolan.
man ska alltid, alltid! lyssna på musik när man fixar mig anser jag. det blir bäst så.
så jag ska tipsa om en låt ni kan lyssna på när ni vill, fast helst på kvällen.
när ni lagt er, och endast en lampa är tänd... på dig. (jag var tvungen!)
Laleh - Forgive but not forget

imorgon ska jag handla en ny bikini. bara så ni vet
har redan köpt en ny men den föll mig inte så i smaken när jag väl satt på den. såg bättre ut på bilden,  typiskt.
handlade idag med med mamma ♥  mamma mamma mamma   vad hade jag gjort utan henne?  gått under.
vi handlade skor,underkläder och väska.   jättenöjd med skorna! är höstskor. bra att förebereda sig vetni.

jag har just nu absolut inget att skriva om.
är nedstämd, det är  därför. då hittar jag aldrig något att skriva om. 
jobbigt men så äre meeeet - spö.
undra hur det är att fiska?  minns de få gånger jag gjort det.
tyst. det är det jag sammanfattar fiske med, en ända stor tystnad. 

undra hur det är att jaga.   jaga en barnunge
ha.
det hade varit något...
jag har tänkt på en sak om man skulle någon dag möta en björn, eller ett lejon.
man står framför det och de tittar rakt in i ens ögon.
alla säger ju att man ska "INTE SPRINGA". Så då står man där, framför en björn som stirrar på en.
Hjälper de om man skulle springa mot den då ? Och bara vrålskrika? Skulle det inte reagera då och kanske backa?
Dumt skulle de sett ut i alla fall. Men allt är tillåtet i nöden.

jag stör mig på att JaG bLaNdAr StOrA OcH sMå BoKsTäVeR.
MEN detta är min blogg.

Och här är allt tillåtet.

Nu gjorde jag det igen.
Skrev en massa.. en massa skit och tog bort allt och börjar från början med inte en aning om vad jag ska skriva.
Jag sökte till gymnasium igår, en massa blev det. Och det finns inget ja vill gå hellre på än något annat.
Då har jag gett upp.   Dave har rätt.... hela tiden har jag trott, jag tror de kommer bli bra, jag tror att det kommer gå åt hel....jag tror det blir si jag tror de blir så. Men jag ska sluta tro!   Jag ska inte tro någonting.
Det blir som det blir.

Firade Jonathans födelsedag i lördags. Han hade hem vänner hit, var jättekul!
Sen gick vi ut och jag skulle ge ett försök att komma in på Bryggeriet, vi trodde att det ar 20års gräns.  Vet fortfarande inte var det var.  Kom bakom två äldre killar i kön och en av dom sa tt de va luungt " gå bara med mig så kommer du in" sa han och tog sin arm runt min midja.
Jag ställde mig lite åt sidan, och kön blev allt kortare.  Konstigt nog var jag inte överdrivet nervös.
Ändå hade jag bara mitt leg, inget flaskleg inte. Utan mitt... vanliga, där det står 911022. 17 år... fortfarande.
Killen framför mig viskade efter en stund : Jag tror inte att du kommer komma in.
Han nickade mot vakten som noga granskade allas leg.
Men jag gick fram, vakten gav mig en snabb men granskande blick och sedan en snabb blick på legget.

.....
Han nicka in mig.
Jag kom in!    ;)
Dock vara de inte länge då jag vände mig om och såg att Soria inte kommit in. 
Alla gick ut, vilket visa sig vara dumt gjort när det sedan slutade som det gjorde. 

I måndags blev det utgång igen. Inte planerat, men så blev det!
Var på El corazon (tror det stavas då). Jag och Johanna var ute på stan, och satt uppe vid Götaplatsen och prata i mun på varann om allt och inte ett skit. De spelade in en film såg vi, på Konserthuset. Jag fick plötsligt huvudrollen :O
Vi kom fram till att vi ville göra något kul. Så jag messa Viktor, and so it is... Han sa åt oss att komma till El bla bla
Men fy haha, vilken ångest vi hade innan vi våga oss dit. Var inte alls klädda för det.   Men det funka ;)
Hade de jättetrevligt :) 


Ikväll ska jag till Viktor, men ännu har han inte fått ordning i lägnheten. Väntar på dessa möbler...
Blir iaf att fika senare, på tintin café. De är mitt önskemål!

Nu just nu sitter jag redo.
Har varit redo i mer än en timma nu. Ska in till stan & mami kör.
Har inget fritidskort nu för Jonathan fick det igår då han ska till Göteborg idag, snälla jag.
Vill inte betala biljett med mobilen heller, så dumt så dumt.

Aah, jag längtar tills jag har dom solglasögonen. Sen vill jag köpa en väst med, en svart väst. En svart häst.
Det skulle jag vilja ha, en liten hemlighet jag haft.

Japp... Så är det.
Fint väder är de, jämfört med de senaste dagarna... Nej gud, jag har ingen aning om vad jag ska skriva.
Detta blir ju pinsamt.
Jag stör mig på att jag fyller år så sent. Det ända positiva jag har kunnat se i det är att jag alltid kommer vara yngre än många av de som fyller år samma år som jag. Så när de är 40, kan jag stolt säga att jag är 39!
ha.  

Det känns inte som att jag är tillsammans med någon.
Är inte särskilt bra på sådant. Men , vadå... är det inte lite konstigt när man är "tillsammans", att man tillhör någon utan att ... det finns. Ja menar, någon kan fråga mig : Har du pojkvän ?  Ja kan jag säga då.  Men alltså.. att vara tillsammans med någon bara för man sagt det,  fan jag vet inte. Tror bara jag själv fattar vad jag menar kring det.  
 Det är liksom ett "osynligt band" eller vad man ska kalla det mellan de två. 
Sjukt, ingen behöver ju tro på det.
Knappt att jag tror på det själv.

Jag vet ju vem jag gillar.  Men detta med tillsammans, något jag aldrig kommer förstå,ändå är jag mitt i det.
Well... hela jag är konstig, det har jag iaf kunnat förstå. Det har vi nog alla kunnat konstantera vid det här laget.
De här fotbollslaget.
Tänk , i flera år har jag spelat fotboll. Känns inte som jag, inte alls.  
Det var rätt kul ändå.    Kommer ihåg vid en träning i Åsebros gymnastiksal, så slutade vid träningen med att spela basket (  make no sense) men så var det. Och den som gjorde snyggast mål skulle få en grej på nästa träning, som en present som tränaren inte ville avslöja var det var. 
Så var det min tur...   Där!
Japp, den var klockren. Gjorde snyggaste målet och jag väntade spänt på att få denna grej nästa gång vi hade träning.
Dagen kom och träningen skulle börja inom någon timma, lat som jag var hade jag ingen lust att gå.
Hade fastnat framför TV och alla vet hur svårt de är att komma därifrån när man ligger perfekt och kollar på ett bra program och därmed hunnit bli psykikist och fysiskt trött. Att dra iväg på fotbollsträning var inte särskilt lockande den dagen. Men jag hade hela tiden den presenten i bakhuvudet när jag bolla fram och tillbaka om jag skulle åka eller inte. (Ordvits.) 
Jag bestämde mig för att tröttheten skulle ta över och jag gick inte.
Jag antog att jag skulle få presenten på nästa träning. Så jag åkte dit nästa träning vi hade.
Gick fram till tränaren och tog upp det, detta fick jag till svar :

"Ha, den skulle ju du fått förra träningen, men du kom ju aldrig så det är försent..."

Va? Jag blev faktiskt irriterad, men då ville jag iaf veta vad jag gick mise om förra träningen när jag inte kom.  Vad var egentligen det för grej jag skulle få?

"Det kommer du inte få reda på, du skulle fått de om du kom på träningen som du nu valde att inte göra."

Idiot.
Jag undrar fortfarande var det var.  Jag menar, jag gjorde snyggaste målet. Jag hade gjort mig förtjänt av de, och sen bara för att jag hoppa över en träning så fick jag det aldrig.

Kommer aldrig släppa de... HÖR DU DE ?
ANDERS!