beaatriicce

Tingeling tingeling. Nu är det den låten som satt sig på hjärnan. Tänk om man stava hjärnan : gärnan. Jag har en låt på gärnan.    Vill du ha en låt på gärnan? Hjärna :)
Va?    Ja lägger nert...

Haft en olidligt lång skoldag idag. Och jag förstår faktiskt inte?  Det har gått några få dagar och man kan tro att resten av klassen känt varann hela livet. Inget märkvärdigt alls. Grupperna är redan satta, vännerna är redan självklara. Stör för guds skull inte!
Ja där går de, halva klassen ihop för att köpa en cola. Herregud... 
Fast hur kan jag bli förvånad?

Varenda skola jag börjat på, vare sig från första dagen eller kommit in mitt i terminen. Så har de aldrig funnits någon plats för mig någonstans.  Skrämmer jag folk?   

Jag undrar då fan de, hur kan alla komma så bra överens?  Det måste väl finnas ... ne jag vet inte. 
Eller så är de bara dagens ungdomar.   Bättre var de på min tid! För två år sen.   Ja fyfan, de säger man.
Men så är det. De hittar någon, som hittar någon som hittar någon. Och de går på bara några sekunder!
När de samlat ihop sig till ett gäng, ges de inte längre någon plats för någon annan.
Nej, för de är nöjda nu, de har de bra och är äntligen trygga i skolan.  De går i en grupp och pratar oavbrutet och skrattar högljutt som får en att tro att de bästa är ändå skolan, här trivs vi bäst. 

Men aldrig hittar någon mig. 
Eller är de så att, de inte vill hitta mig? 

Bättre var det på Burgården. Där lärde jag känna folk första dagen. Jag tillhörde klassen.
Det gör jag definitivt inte nu, nejnej... jag är bara någon för tillfället.
Dock minns jag från Burgården att vissa tog förhastade slutsatser om mig och trodde på fullaste allvar att jag var en bitch. Jag? En bitch?    
Hur kan jag framkallat dessa tankar ur människor?  
Gör jag det fortfarande? 

Nåja. Det är inte över. 
Nu är detta,låt se... Min tredje dag! Ha-ha.   Nej de är inte kul ... 
För jag stör mig på folk som hittar varann direkt och man inser att det är försent, här ges inget mer utrymme för någon. Du kan alltid försöka.
Fast ska jag vara ärlig (och detta säger jag inte för att rädda mig ur denna pinsamma situation) jag erkänner ändå hur det ligger till. När jag kollar över mina så kallade "klasskamrater" så kom jag till en insikt att : jag tror inte att jag passar in i denna klassen.
Så frågan är, vart i helvete passar jag in egentligen?
Kanske behövs de bara någon som ger mig chansen.
Men änsålänge ser de inte ljust ut.

Men jag tror att jag skiter i vilket nu.
Jag har sen länge slutat hoppats.
Förväntningar, förhoppningar har sen länge lämnat mig.


Men såhär är det. 
Det kanske är trygga i skolan, de är trygga som har sina vänner, de är trygga med sina vänner.
Och om jag inte redan är det? Så gör jag mitt bästa i att bli trygg i mig själv.