beaatriicce

Ingrid Segerstedt Gymnasiet
Dag 1

Sådär ja.
Nu var första skoldagen genomförd.
Vad finns det att skriva om dagen?

Jo. Som vanligt samlas ettan i en stor sal och uppropen ger plats i skolan.
De räckte upp handen , ställde sig vid sin lärare och klassen gick vidare till sina klassrum.
Tillslut var det bara en klass kvar i salen och kvar var även jag.
Namnen ropades upp... namn efter namn.  Men aldrig mitt.
Runt mig minskade antalet elever.
Tillslut gick klassen sin väg till sitt klassrum och kvar var jag med en lärare som skulle kolla upp det, vilken klass jag skulle vara i. 

Typsiskt åh så typiskt... just jag....
Så gick de runt i mina tankar då.

"Ja! Klass 1b tillhör du Beatrice." Sa läraren.
Där väcktes jag ur mina tankar till verkligheten.

Jojo, dags för mig att göra entre i ett redan fullt klassrum.
Vi gick fram till klassrumsdörren och hon knackade försikigt på..

"Jag har en elev åt dig här, Beatrice." Sa hon som gått med mig, till min lärare.

Jag kände mig som ett vilset barn där, som tappat bort mig. Riktigt liten.
Men jag gick in och allas blickar fastnade på mig, jag spelade oberörd.

Ha, dehär går jag igenom varje dag.  -attityden försökte jag skapa. 
Så jag log och satte mig på min plats. Tackade Gud snabbt att vi hade namnlappar på våra platser. 

Så kom lärarens prat och skämt om skolan o blablabla.... 
Vi satt fyra och fyra, vid vårt bord pratades de ytterst lite. 

Efter ett tag som gått så kom jag till en insikt. Jag insåg att jag är trött.
Jag är trött på att anstränga mig. Jag är trött på att anstränga mig för att sen inte få något tillbaka.
Jag är trött på att bry mig om alla andra, vad tycker de ? Hur ser de ut ? Hur är hon? Hur är han? Ska jag prata med henne? Ska jag fråga de? Hur verkar jag?

Fan ta det. De kan dra åt helvete.
Det går som det går, och jag har inte längre något behov av att bli vän med någon där egentligen. 
För en gångs skull tänkte jag på bara mig. Det behöver jag för att kunna gå vidare i skolan. 
Att sluta bry sig om alla andra och hur de uppfattar än gör skolan bara så mycket svårare,
Utan låt de bli som de blir. 
Och det är precis vad jag ska göra. 

Skolan slutade och alla flydde klassrummet. Vissa hade redan hunnit bli goda vänner. 
Vissa gick i grupp, kanske två och två eller mer. Andra hängde bara med alla andra. Gick med strömmen.
Jag gjorde ingenting. Jag gick trött ut och var glad över att få komma ut och tända min cigg.
Jag försökte hitta utgången, påväg mot trappan ner hör jag : Du går i min klass va?
Jag vänder mig om och där är en kille. 
Han presenterar sig, jag med. Och vi börjar prata... 
Han visste att jag inte kände någon och att jag inte lärt känna någon speciellt mycket heller. 
Så kom hans vänner med som verkade vara hur trevliga som helst. 
Jag gick med dom till spårvagnen och var glad, riktigt glad.
Här hade inte jag gjort ett skit, så kommer de till mig?

Samma kille som såg mig först och tog kontakt frågade om jag hade lust att hänga med till något café eller så.
Visst, jag hade inget annat för mig. Och ja... där satt vi sen.
Fem killar och jag. Fyra killar som kände varann sen tidigare, en kille som blev "ny" i gruppen och konstigt nog den mest pratsamma. Och jag ... Som mest lyssnade på vad de hade att säga.
Jag kunde höra åldersskillnaden. Fast de kunde jag inte bry mig mindre om.

Huvudsaken var att jag var där och det var hur trevliga som helst.
För första gången jag slutade anstränga mig och bry mig och helt enkelt förberedde mig på att vara ensam, så kom de till mig istället.  Det är vad jag kallar, jävligt bra.