beaatriicce

oj de va inte igår jag skrev såg jag ... inte igår.
har varit på rätt dåligt humör denna veckan. fick en nyhet från skolan igår som inte gjorde det bättre.
jag har inte mindre än 7 IG varningar :) känns jättebra! jag vet att jag är borta för mycket, så jag har missat en hel del. så..där gick de tåget med alla godkända betyg med mig kvar på station. men det är bara det, jag har så sjukt svårt att bara sitta hemma och plugga, jag kan inte koncentrera mig när jag är hemma. jag får så mycket andra saker att tänka på när jag är hemma. så jag flyr ut och gör annat, allt för att komma bort från allt! men jag får skylla mig själv. men det är bara så svårt..
ska ha ett möte nästa vecka med rektorn och läraren. men vad skulle jag få ut av det? det kommer bara säga allt jag redan vet.
jag undrar verkligen, när allt allt allt ska vända?

jag måste hem också till pappa. jag vet att det inte är vårat hus längre, men jag måste verkligen det. jag tror inte de som köpt de flyttat in än. och alla våra saker är kvar alla möbler, tavlor,TV,allt verkligen ? hur kan de ens flytta in i ett hus med våra möbler i ? med våra saker. våra saker som varit där sen vi var små, sen vi var en hel familj, sen de va ett hus fullt med liv i. och nu är det helt tomt och tyst. jag har drömt i flera veckor nu att jag måste dit, att jag gråter och ber på jonathan att vi ska åka dit och är helt förtvivlad, för det är något jag måste ha därifrån, men jag vet inte vad.
drömde inatt också, att jag var inne i huset, nedanför trappan och grät,jag grät så mycket för jag ville vara med pappa. så helt plötsligt stod pappa där i trappan och jag såg på honom, jag stog helt stilla och bara såg på honom, min pappa exakt som han var stod han där och prata med någon, och jag grät så mycket, jag ville att han skulle se mig, att han skulle se mig och då skulle han komma till mig och bara krama mig. men han bara stod där och gjorde inget.

jag saknar pappa så himla mycket... så fruktansvärt mycket. jag kan inte förstå att han inte finns mer.

jag kan knappt skriva om johanna, det gör för ont. det blir för verkligt om jag skriver om henne
idag är det fem månader sen försvann ifrån mig
om det finns en mening med allt så förstår jag inte vad meningen skulle vara

attt första begravingen jag skulle på kom att bli pappas.
andra begravningen min bästa kompis.
om jag hade vetat
jag är så jävla trött på att gråta, och jag är så jävla trött på att må dåligt, att ha ångest hela tiden.
att aldrig kunna känna någon frid
jag blir så arg ibland när jag förstår vad som hänt, att jag bara vill skrika, som nu jag vill bara ta tag i saker och slå sönder hela lägenheten. men jag kan inte det går inte, så allt jag har är inom mig vilket gör mig helt. ååååååååååååååååh.

och de sa efter pappa gick bort att det skulle bli bättre, det kommer bli bättre.
jag vågade nästan tro på det.
nu tror jag inte på någonting längre