beaatriicce

När man verkligen är deprimerad och nedstämd då vill man ge upp. Då kommer allt som för stunden suger, alltid vara lika jävla jobbigt för resten av livet känns det som.
OCH! Nu är det så att jag är proffs på att ge upp, ger du mig en dag som är för för för jävlig, så anser jag att resten av mitt liv kommer fortsätta i samma rikting. Men mina vänner nu är inte verkligheten sådan.

Kändes mycket bättre i skolan idag trots allt!
Det var de jag ville komma fram till.  

:)


Nu händer snart något underbart. Något av de bästa som finns.
En kopp varm choklad och kanelbullar. JAAAA Glutenfria!...   himla idioter
Om jag själv fick välja skulle jag äta "normala" kanelbullar, menmen med mitt öppna sinne ger jag de onormala en chans.  
Borde ni med göra.

Från två saker till åttiofem andra.


Jag har inte kunnat äta än på skolan. För att?
Det finns ingen mat till mig. Nepp, min glutenfria är tydligen inte lika mycket värd som de andras jävla SKITMAT!
Men jag tänkte idag att kanske... kanske idag, med hjälp av ett mirakel ligger min mat där inne.
Gjorde den det? 

- Hej, har min glutenfria kommit än? Frågar jag ... han som stog där.
- Få se här... Nej! Den är inte klar än. 20 minuter!
- Okej. Svarar jag med ett leende. Trots att jag inser att ännu en lång dag i skolan, utan föda.
Mm, Gud skulle höra mina tankar då. Han som stog där med.

Konstigt. Jag trodde de va mattanternas jobb att stå i matsalen. 
Men jag tror fan att de va vaktmästaren som stog där...  han börjar väl bli gammal.
Gubben vet inte platsen hans!
Eller?  Kanske är det just rätt plats för honom...
För hans stora dröm är att bli mattant. Han står där var dag, och får vara stolt som en riktig mattant skulle vara över att se eleverna när de glatt tar för sig av den mat som erbjuds i skolan. Han lever för en stund i en mattants kläder, han äger matsalen.
När en elev plötsligt frågar honom något, då... då kan han leva på de hela veckan. Han skiner upp, för just han valdes ut att svara på en fråga om maten. Där fick han låtsas på riktigt.
Nu är det han mot världen.


Men så händer de, varenda jävla gång.  Inte en dag får han vara ifred.
Där kommer Gunnel , skolans riktiga mattant.

- Sture?  Är du här igen... ?  Säger Gunnel trött.
- Va?  Nej, jag ... ska...  va.  Jo...

Samma vilsna svar. Som att han är påväg någonstans.
Så försvinner vaktmästaren... och ingen säger något.  Ingen ser honom.


Men där står han en stund varje dag, och lever sin dröm.



Det var allt vad kvällen hade att ta ifrån mig.
Skräp alltihop! Släng i papperskörga! 


 godnatt ni främlingar