beaatriicce

Staden har så fän mycket plats för galningar.
Tro inte gött om alla götebörgareee!

Skolan hade slutat och jag och Frida trippade fram till spårvagnen.
Vi sätter oss, åker några hållplatser, allt är lungt.
Då ser jag, honom.
En man jag sett förut ska ni veta, många många gånger. Han brukar hålla till vid spårvagnar...
Särskilt vid centralen, där luffar han runt och pratar med folk.
Han ser speciell ut... Rättare sagt : Han ser sjuk ut.  & av hans beteende kan nog vilken idiot som helst ge han diagnosen sjuk.

Vi har en invandrarman i kanske 30-årsåldern.
Överviktig,skelande ögon åt varsitt håll.. vad annars. Sen ser man någon slags missbildning i ansiktet.
Och han luktar ...  det kan inte förklaras i ord. 


Så vi sitter där och allt är frid & fröjd. Så ser jag honom två meter framför mig precis när han vänder sig om.
Jag tänker för mig själv " gå inte hit, snälla gå inte hit."
Men han flyr snabbare än ljusets hastighet så fort han får syn på oss sittande där.
Han hänger sig mot oss över stödet som är framför min plats, precis framför mig (väldigt nära). Just då känner jag den svidande doften, det var som att någon dragait en påse full med svett och gammal smuts över mitt ansikte. Han frågar :
Har ni klocka?
Ja, Frida svarar vad klockan är. Jag tittar bara ut, vill inte se honom.
De blir tyst ett tag...

Så säger han :  Vet ni vad jag gjorde idag?! 

(NEJ, säg inget! Håll käft!!!)

-  JAG KNULLA MIN TJEJ SEN DUMPA JAG HENNE! hahaha.

Fan.

Det blir tyst...

Frida svarar något i stil med : Okej..
Finns inte så mycket mer att säga.

Då säger han : På brunnsparken, I EN TOALETT!  höhöhö

Vi båda mumlar något knappt hörbart tillbaka.

Vi ser bort. Jag mest för att komma ifrån hans vidriga doft av svett och .. svett och.. smuts.
Så tar han handen på nödhandtaget. (Om de nu skulle ske en olycka och man nåste komma ut ska man dra i denna. )
Så tittar han på mig och säger : Ska jag stoppa?

Då tittar jag upp och säger trött : Nej, gör inte de...
Han tar bort handen. Och fortsätter hänga framför oss och glo.

Då sätter han igång att rappa/sjunga på ett annat språk medan han tittar på mig.
Kan de bli en mer obekväm situation?
De är ju inte så att jag direkt ler och tittar på honom, att jag skulle bli glad av de.. pfft!
Nej, jag koncentrerar mig på att inte andas in för mycket av honom. 

Sången, snacket fortsätter.
Så går han av samma hållplats som Frida, mohaha.


Jag kan äntligan andas ut och leva vidare.