beaatriicce

Hela Sverige är midsommarfirare.

Om jag ser tillbaka till de senaste två midsommrarna så var denna inte olik de andra.
Det har blivit en vana att midsommar för mig inte är något större, inget speciellt.

Men jag visste från början att det inte skulle bli någon höjdarmidsommar för min del.
Men förra året slog det mesta.

Då jag faktiskt trots allt som hände runtomkring mig planerade att göra något av den midsommaren.
Vi hade planerat länge att vi skulle vara här, dricka lite och ha de mysigt då jag var ensam hemma.
Men det sluta i att jag blev sviken av min då närmsta kompis och jag blev ensam hemma.

Igår var det tredje midsommaren och jag hade inga som helst förhoppningar eller förväntningar.
Jag var lite dålig och var hemma, inte ensam men vad gör det?
Det hade inte spelat så stor roll, för jag känner mig alltid ensam i vilket fall,

Ja, det värsta jag vet... Som jag verkligen hatar. Som för varje gång får mig att känna mig mer och mer ensam.
Är när folk sviker. När de säger något och sen händer inget. När de inte håller vad de lovar.
Det känns förjävligt. Åt helvete med det.

Speciellt förra sommaren. När jag levde i en verklig mardröm,jag gick igenom något som kom att förändra mitt liv drastiskt och trots det ville jag göra något av den midsommaren för att inte tänka på det. Så blev jag ändå ensam?
Det visar bara att vad man än går igenom, hur illa det än är så kan jag inte lita på någon.
För in the end är jag ensam och jag har lärt mig att leva med det nu.
Jag litar inte på någon, de gör jag faktiskt inte. Inte någon.

Ja, livet är ändå för sorligt. Jag förväntas att lära mig av detta. På ett sätt har jag det, jag vet vilka jag har och inte har.
Jag vet vilka jag ska tro att jag har men som jag vet innerst att när det väl händer så finns de inte där.

Ni vet man får höra "Jag finns här för dig"   " Du kan ringa mig när du vill, dag eller natt. älskar dig!"  " Du kan alltid prata med mig, älskar dig mest av allt!"   " Jag är verkligen ledsen, att det skulle hända dig, det kommer bli bra för jag finns här och kommer alltid att finnas!" "Hej bea...  Så jävla hemskt det som händer, men jag finns här. Du kan ringa mig när du vill! Älskar dig!"

Jag finns här för dig.

Jag hörde aldrig det.
Jag fick aldrig de orden.
Jag tror jag fick något sms, men det var bara ett tomt sms. Det var bara en text som man för tillfället tror på men som senare visar sig för vad det verkligen är, en jävla text.

Eller ni vet man får massa telefonsamtal av sina vänner, hela tiden bara för att se hur det är med en.
För att låta en prata ut om vad som hänt, för att man ska få någon att kunna gråta ut hos. Som för att visa att man menar det man smsat, att man finns där.
Man får hem vänner som vill vara där för en, som verkligen vill finnas för en.


Jag fick aldrig de samtalen.
Jag fick aldrig något besök.

Inte av de jag förväntade mig.
Den ända som fanns där, var Carolin Utter ♥ 

Ibland ringde hon på exakt rätt tillfälle, när jag låg hemma i sängen och skakade av tårar och inte kunde få ut mig ett ord, jag var helt borta av förtvivlan.  Men hon fanns där.
Hon var den som kom hem till mig. Det hon visade var inte bara tomma ord, utan hon visade vad hon menade, att hon menade det, att hon verkligen fanns för mig.

Sen kunde jag få höra senare, jag kunde få ett sms...
"Bea, jag vet inte vad jag ska säga, jag har varit en fruktansvärt dålig vän! Jag har inte funnits där för dig, och jag är jätteledsen för det.. Du får inte tro att jag inte bryr mig, för det gör jag! Jag finns här för dig och jag älskar dig!"

Sen hörde man inget mer om det från den personen. Som att det skulle ursäkta det.

Annars kunde jag få höra på fyllan : "Bea, faaaan förlåt asså! Ja har vart så jääävla dålig kompis!! Jag har inte ens ringt dig eller något, fy faaaaan.. du ska veta vad jag tänkt på dig o känt mig så jäävla dum. Men ja ska ändra på de, jag ska fan ringa dig Ja ringer dig imorn!

Jag fick aldrig de samtalet heller.

Jag tror inte att någon av de kommer förstå hur jävla ont det gjort i mig när jag insåg att de jag trodde jag hade inte fanns där, och hur jävla ont det gör fortfarande när jag tänker på det. För någon annan hade det funnit hur många som helst att gråta ut hos.
Men inte för mig, jag fick klara mig själv. 
Och får fortfarande göra.

Något som jag dock aldrig kommer att glömma var när jag ringde en som just då var den jag umgicks mest med, nästan hela jävla tiden. Det var bara jag och hon.
Jag ringde med gråten i halsen och berättade vad jag för några dagar sen fått reda på : Pappa har fått cancer... Han är döende.

Det blev några ord fram och tillbaka. Så blev de tyst .... Sen säger hon " Fan, jag vill inte att ****** åker!

Förstår ni? Jag har precis berättat för min dåvarande närmsta kompis att min pappa har fått cancer och hon säger i samtalat att hon vill inte att hennes släktning ska åka.

Jag svarade:
 
Nääe.. och jag vill inte att min pappa ska dö.

Nu kanske ni förstår att jag har rätt att känna mig ensam.
Att jag har rätt att inte vilja fira någon jävla midsommar.
Att jag har rätt att inte vilja vara med längre utan att behöva ursäkta det.

För hellre står jag ensam.