beaatriicce

På onsdag tar Jonathan studenten. Min storebror... Vad konstigt. Nej, de där kändes inte alls som det kom från mig.
Han är och har alltid varit en Jonthan för mig.

Nåja.
Morfar och Krystina har kommit hit idag.
Det var inte igår, det var två år sen. Det är aldrig igår...
Men det är alltid lika jobbigt varje gång.
Jag och Jonathan brukade alltid bråka om vem som skulle hälsa först, eller rättare sagt vem som inte skulle hälsa först.
Det var det värsta vi visste när släkten skulle komma, ingen av oss ville vara den första att hälsa.
Det slutade oftast med att jag stog där och fick bryta det jobbiga, den första hälningen medans han stog i bakgrunden och väntade på sin tur.
I vissa fall puttade han fram mig, då var det illa. Sen kom han tätt efter och hälsade glatt och gav mig ett hånfullt leende.
Det var lika jobbigt som roligt.

Morfars humor är sig lik.
Eller vad vet jag? Jag känner honom inte så bra. Men jag vet att han kom med ett riktigt riktigt dåligt skämt.
Så dåligt att man inte kan låta bli att utbrista : Men åh.  Och ge ett fånigt småleende. Lika fånigt som skämtet.
Han stog i hallen och gjorde i ordning för att gå ut med hunden, så ramlade en gångstav ner som hängde i hallen.
Så säger han : Nu ramla en stav ner, det blev stavfel.

Så himla dåligt.
Därför jag skriver upp det här. För jag vill ge ger något att säga : Men åh.. Gud va dåligt, åt.
Eller så förstår man inte. För det finns ingen som helst poäng,logik eller sammanhang.

Nu vill jag inte skriva mer om studenter och släkt och fallerallera.
Det får mig bara att inse hur liten jag är.