beaatriicce

En riktigt mysig helg ♥
Viktor kom hit i fredags kväll och varit här hela helgen. Mysigt var bara förnamnet.

Nu sitter jag här ensam... och andas in doften av nagellack när mamma målar.
Tittade vädret precis... inget drömväder i sikte!. Moln/regn/lite sol hela veckan.  Tröttsamt...
Och nu är jag ensam och stör mig på Jill Johnssons sång. Vad är det med att de flesta sångerskor som sjunger måste alltid röra på huvudet? Så fort en tonhöjning kommer höjs huvudet och gärna en lätt skakning på huvudet.
Där kom den! HA!  Åh, jag ser igenom alla sångerskor.
De där är inte äkta... Så fort kameran kommer tittar hon in och ger ett snabbt leende. Ändå sjunger hon I'm lost without your love... då kan man inte le. Hon kanske är glad över att vara...  Jag går inte vidare,
Dock sitter jag här och skäms. Grattis kronprinsessan går i repris och jag kunde inte skämmas mer över publiken där.
Jag skäms å artisternas vägar... Knappt någon som klappar i takt. De som inte har någon som helst insikt överhuvudtaget flyttar sin mikfrofon från sin mun ut över den så kallade publiken. Där står hon med förväntningarnas blick, men jag insåg för längesen att det går inte detta. Det finns inte en själ i publiken som kan anstränga sig för att liva upp stämningen.

Snart kommer Magaluf!  Nej vad hör jag nu? Publiken sjunger med! Väldigt lite.
Jag ska inte klaga. Eller jo det ska jag!
Så många tänker : Men gör det bättre själv? Skulle du kunna stå där och sjunga?

Nej antagligen inte. Men om jag kunde det så skulle jag vara stolt nog att inte ställa upp att uppträda där, jag vet... Där sitter Viktoria, födelsedagsbarnet. Men det får vara någon måtta.

Förra året var det bara en .. EN! som sjöng för mig. Mamma... som kom in på morgonen. För varje år som gått så blir famlijen allt mindre och mindre, trasigare och trasigare.
Jag minns en födelsedag, när Familjen Allgulin fortfarande var hel.
Som vanligt skulle familjen komma in på morgonen och sjunga. Men jag fick reda på att Pappa skulle jobba den morgonen. Mamma försökte övertala mig om att låta bara hon och mina syskon komma in och sjunga. Det är bara på morgonen, sen kommer Pappa.
Men jag lät mig inte övertalas, jag ville ha hela familjen där.
Så morgonen kom och jag vaknade... som vanligt är man vaken överdrivet tidigt på sin födelsedag och njuter i förväntningarnas anda. Men klockan gick.. den blev nio.. tio... jag låg i sängen och gjorde allt för att sysselsätta mig. Läste en bok, målade lite.. skrev i ett häfte. Jag vägrade att gå upp! Inte för något i världen att jag skulle förstöra morgonen med att gå upp, det skulle förstöra hela födelsedagsritualen.
De andra vågade inte komma in, utan alla väntade på att pappa skulle komma hem. Jag väntade mest. Tillslut när klockan var förbi elva och timmar hade ägnats åt saker som ansågs tidsfördivbara. Men så hörde jag, bilen utanför huset. Pappa är hemma!
Nu var alla klara och tyst tyst utanför hörde jag ...  "ja må hon leva,ja må hon leva" ...och dörren öppnades.