beaatriicce

... att jag skall säga hela sanningen och inte förtiga, tillägga eller förändra..."
Så lät det igår i tingsrätten Sal 1 igår när jag vittnade.
Stämningen där inne var så seriös, men stämningen hos mig..  var bara nervös. 
 Jag var nervös från att jag gick upp igår till det att jag satt där inne och berättade från början till slut och förhördes om den kvällen, sjuukt jobbigt. Särskilt med tanke på vart jag satt inne i salen medans alla var runt om och lyssnade.
 Lovar, ville hellre byta plats med Jimmy eller Mohammed just då.
Jaa, som sagt rättegången handlade om en misshandel som hände i somras mellan Jimmy och Mohammed.
Mohammed blev dömd till misshandel och 30 h samhällstjänst och Jimmy fick 1500 kr i skadestånd, vilket är egentligen ingenting med tanke på vad Jimmy gick igenom den kvällen.
Sen var det inte bara Mohammed som slog, nejnej för när Mohammeds vänner såg vad som hände sprang de dit och knuffade ner Jimmy till marken och började slå och sparka honom tills de att han inte alls kunde försvara sig.
Jag behöver inte ens skriva vad jag tycker om det. Jag blir bara så jävla arg.
Jag fick panik den kvällen, men jag gjorde de bästa jag kunde den kvällen iaf.


 
I mitten där vittne sitter, satt jag.  Sjuktjobbigt.
På vänster sida satt Jimmy och hans advokat.  På höger sida  Mohammed och hans advokat.

Men nu är det över, som allt annat som en gång hänt.
Mycket kommer man gå igenom, jag tycker själv att jag gått igenom tillräckligt just nu.
 Igår kom jag fram till en sak...
Jag har märkt att efter Den 10 September har jag väldigt svårt att hantera större saker när det väl händer.
Jag klarar inte av det, jag blir svimfärdig och vill bara försvinna. Jag förändrar mig drastiskt och blir nervös och vet inte vart jag ska ta vägen. Mina händer börjar skaka, hela jag.
Bara en sak som det här, första dagen jag skulle till skolan efter Det hade hänt.
Jag klarade verkligen inte av det,på vägen till skolan ville jag springa därifrån.
Jag var tvungen att stanna och hålla i mig, för att bli något stabil.
Jag vet, visst är de sjukt?
Samma sak hände faktiskt igår, när jag stog i Göteborg och väntade på tåget till Vänersborg.
Det går inte att beskriva, jag trodde verkligen att  jag skulle svimma.
Jag blir så vinglig inombords att jag har svårt att bara stå upp,  och det är då tankarna kommer fram.

Ja, hon har nog rätt.
Hur mycket klarar man av då?
Det blir väl för mycket och mer än jag klarar av iaf.
Det är väl bara en tidsfråga innan jag faktiskt svimmar och försvinner. 
Men jag ju faktiskt gått igenom allt, jag har inte backat för något.
Varför ska jag egentligen? 
Jag har inte valt vad jag gått igenom, ingen kan.
Vi kan inte påverka det.
Vi kan bara välja hur vi ska hantera det.


Vilket jag fortfarande inte vet.